Europa League igår kväll och givetvis, jag kollade. Det var ju United som spelade och plötsligt var turneringen "jätteviktig". Det står ju en Champions League-plats till nästa säsong på spel, snälla nån! Jag kan väl erkänna att om det varit Liverpool som var i semifinal istället för United så hade det kanske inte riktigt känts likadant. Fascinerande med de här turneringarna där lag på något vis kämpar om att vara bäst bland de som inte är särskilt bra. Vad vinner man? Man är bäst...ja, bäst i vad? Inte bäst i Europa. De 16 bästa lagen i Europa spelar åttondelsfinal i Champions League och är inte med i Europa League. Man är alltså bäst i Europa...bortsett från de 16 bästa lagen, om man vinner. När det dessutom är så att kvalitén på lagen som är kvar när det vankas semifinal kanske inte är vad den borde vara, jag vet inte, det blir nästan lite löjligt. United sladdar i Premier League. Celta som de igår mötte igår ligger 11:a i La Liga och har faktiskt endast med nöd och näppe hälften så många poäng som ledande Real och Barcelona. 44 mot 81. Lyon, som fick storstryk i den andra semifinalen, ligger fyra i franska Ligue 1, 26 poäng bakom PSG som leder. Och Ajax, som United kommer få möta i finalen på Friends Arena framåt sommaren, man leder inte ens den holländska ligan. Det gör just nu Feyenoord och det mesta talar för att de kommer hålla undan. Håll med mig, nivån är inte sådär vansinnigt hög? Det var ont om bra lag med redan från början och när de få som var med också hunnit åka ut, beroende på en blandning av att man inte brytt sig och att man floppat, det är svårt att betrakta Europa League som någon slags stor titel, men när ens eget lag spelar, givetvis, då blir det ju genast jätteviktigt och intressant i ens eget huvud.

Känner ni någon likhet med något som startar idag kanske?

Hockey-VM, turneringen för de spelare som inte räckt till i det de egentligen skulle vilja göra såhär års, spela om Stanley Cup.

Fascinerande faktiskt. Det är samma visa varje år med hockey-VM. Först tjat om vilka lag i NHL som kan tänkas vara för dåliga för att gå till slutspel, sen tjat om vilka lag som ska åka ut i den första slutspelsomgången, och sist, men absolut inte minst, tjat om vilka av spelarna som har lust att spela VM, och sen, ytterligare efter det, ännu lite mer tjat om vilka av de som faktiskt vill som KAN vara med. Det är allt från kontrakt, till försäkringar, till hundar som ska ha valpar och inplanerade fisketurer som ska avvägas. Kort sagt, det är en enda jäkla sörja där det mesta av turneringen avgörs redan innan av hur stor patriotism respektive land har bland spelarna och kanske ännu mer, hur trevlig förbundskaptenenen och ledarna runt laget råkar vara så att spelarna känner för att komma och spela. Och sist men inte minst, vilket land turneringen spelas i har stor betydelse. Sverige har en rackarns tendens att ha starkare uppställning när VM spelas i västeuropa jämfört med när det går i östeuropa.

Det är ju svårt att gilla allt det där. Vi är svenskar, och det är den svenska delen som är intressant. När det går dåligt på den här fronten, exempelvis när man har en surgubbe som Pär Mårts som förbundskapten, då utmynnar denna soppa i att man när turneringen startar redan är aningen trött på det och när man ser de medelmåttiga elitseriespelarna prestera usel hockey i de första matcherna, då vill knäpper man mest bara av teven och surfar istället runt och letar efter när golfbanorna öppnar så man kan ge sig ut och spela, istället för att sitta framför teven och konsumera medelmåttig hockey.

Men så har vi ju några andra år också. År med såna som Rikard Grönborg som förbundskapten. Hur bra han är som tränare har jag ingen aning om, jag kan inte hockey på det viset, men det räcker med att höra honom prata för att förstå att spelarna i allmänhet gillar honom. Han är inte den där surgubben som Mårts är, utan någon som klarar av att bli kompis med spelarna och vips så har vi ett lag med massor av kvalitativa NHL-spelare på plats. Med detta lag på plats lägger man genast undan golfklubborna lite och kollar efter nästa VM-match och idag är det dags, Sverige-Ryssland. Om Sverige haft ett lag som man haft de senaste åren hade det kanske varit något i stil med 1.50 Ryssland och 3.00 Sverige på moneyline. Nu är det istället två gångerna pengarna på båda, med andra ord, Sverige har prickat rekryteringen till det här mästerskapet. Vi är däruppe och hugger. Kanada knappa favoriter, sen vi och Ryssland, och sen alla de andra. Alla och alla. Det finns inte många länder som spelar hockey alltså. Jag minns för några år sen hur (på tal om surgubbe) Leif Boork försökte berätta att hockey är en av världens största idrotter för den spelas i så väldigt "många" länder. Leif, i så fall spelas innebandy också i många länder. Krocket också. Och doppboll.

Vad tycker jag då om allt detta? Jag läste häromdagen en krönika om ungefär detta i den formligen odugliga lokaltidningen Upsala Nya Tidning. En (sur)gubbe raljerade kring detta och skrev något i stil med att det är löjligt att överhuvudtaget bry sig om hockey-VM, för de bästa är ju inte med. Jag tycker man är totalt dum i huvudet om man säger så. Jag tycker det är självklart att bry sig om hockey-VM, när man själv vill det. Precis som att det är roligare att heja på Djurgården när de har ett bra lag eller att titta på OS-idrotter där vi har starka svenskar. Den här besattheten av att man ska behandla allt likadant oavsett hur intressant det vid den valda tidpunkten är för en, jag tycker det är idiotiskt.

I år har Sverige ett bra lag och därför är hockey-VM i år intressant. Punkt.

Spelsugna? Bethard, där man just nu kan få 1400 kronor i bonus, har givetvis odds på mästerskapet.



Äh, visst vinner Sverige? Lasta in bara.

Heja Sverige.

Snacka hockey med mig? Twitter - @thorstenssonare.